I dag blir det en del inlägg....
Just i dag har jag all tid i världen att blogga. Jag är hemma med en envis förkylning som inte vill ge med sig. Smittad av en arbetskamrat med bättre arbetsmoral än jag. Hon var minsann på jobbet med rinnande näsa och feberblanka ögon. Borde inte hon betala min karensdag?
Efter en galen vår, som inehöll bland annat sömnstörningar och akutbesök, har jag bestämt mig för att vara hemma när jag är sjuk. Jag ska även tillåta mig att vara hemma när barnen är sjuka. Tidigare har farmor och farfar ryckt in när jag och B känt oss för viktiga för att vara hemma. Det är slut med det nu. Jag har bestämt att mina barn ska lära sig att det är ok att ta hand om sig själv, särskilt när man mår dåligt. Själv har jag fått lära mig att man kan jobba om man kan gå. Jag är visserligen glad att mina föräldrar inpräntat en hög arbetsmoral i mitt, annars ganska lössläppta, sinne men ibland måste man faktiskt sätta sig själv i första rummet.
Jag funderar på att berätta för bästeM att jag har börjat blogga. Det vore ju kul med en läsare i alla fall. Samtidigt är det ju skönt att vara helt anonym. Kanske om jag får henne att lova att inte kommentera bloggen när vi pratar med varandra? Att låta den liksom ligga där vid sidan av? Vi pratar ju oftast flera gånger om dagen och jag har nog ingen lust att behöva stå till svars för och förklara allt jag sitter här och svamlar om. Nu ska jag inte göra det här till något prestigefyllt och ångestladdat. Det här bloggen är för mig och mitt välbefinnande. BästeM vet ju redan allt om mig och skulle säkert bli uttråkad. Å andra sidan är hon ju min störste support och skulle bara säga snälla saker...
Jag ska fundera på saken medans jag viker lite tvätt. Tvätt, tvätt, tvätt. Det finns inget som känns så tröstlöst som att ta hand om en barnfamiljs tvätt. Det blir verkligen aldrig klart. Det finns alltid mer smutstvätt. Det finns alltid ett tiotal strumpor utan partner. Det finns alltid fina tröjor med fula fläckar som inte gick bort. När jag var mammaledigt var fläckborttagning något av en hobby. Jag blötlade, duttade, gnuggade, köpte alla nya produkter för ändamålet, jag blev nästan manisk. Naturligtvis förlorade jag kriget mot bananfläckarna. Det är ett krig som inte går att vinna. Jag lyckades däremot en gång få bort ett 20-tal blåbärsfläckar från Filoras byxor. Då gick jag i veckor och gjorde reklam för ett särskilt fläckborttagningsmedel som jag inte är sponsrad av och därför inte tänker nämna.
Efter en galen vår, som inehöll bland annat sömnstörningar och akutbesök, har jag bestämt mig för att vara hemma när jag är sjuk. Jag ska även tillåta mig att vara hemma när barnen är sjuka. Tidigare har farmor och farfar ryckt in när jag och B känt oss för viktiga för att vara hemma. Det är slut med det nu. Jag har bestämt att mina barn ska lära sig att det är ok att ta hand om sig själv, särskilt när man mår dåligt. Själv har jag fått lära mig att man kan jobba om man kan gå. Jag är visserligen glad att mina föräldrar inpräntat en hög arbetsmoral i mitt, annars ganska lössläppta, sinne men ibland måste man faktiskt sätta sig själv i första rummet.
Jag funderar på att berätta för bästeM att jag har börjat blogga. Det vore ju kul med en läsare i alla fall. Samtidigt är det ju skönt att vara helt anonym. Kanske om jag får henne att lova att inte kommentera bloggen när vi pratar med varandra? Att låta den liksom ligga där vid sidan av? Vi pratar ju oftast flera gånger om dagen och jag har nog ingen lust att behöva stå till svars för och förklara allt jag sitter här och svamlar om. Nu ska jag inte göra det här till något prestigefyllt och ångestladdat. Det här bloggen är för mig och mitt välbefinnande. BästeM vet ju redan allt om mig och skulle säkert bli uttråkad. Å andra sidan är hon ju min störste support och skulle bara säga snälla saker...
Jag ska fundera på saken medans jag viker lite tvätt. Tvätt, tvätt, tvätt. Det finns inget som känns så tröstlöst som att ta hand om en barnfamiljs tvätt. Det blir verkligen aldrig klart. Det finns alltid mer smutstvätt. Det finns alltid ett tiotal strumpor utan partner. Det finns alltid fina tröjor med fula fläckar som inte gick bort. När jag var mammaledigt var fläckborttagning något av en hobby. Jag blötlade, duttade, gnuggade, köpte alla nya produkter för ändamålet, jag blev nästan manisk. Naturligtvis förlorade jag kriget mot bananfläckarna. Det är ett krig som inte går att vinna. Jag lyckades däremot en gång få bort ett 20-tal blåbärsfläckar från Filoras byxor. Då gick jag i veckor och gjorde reklam för ett särskilt fläckborttagningsmedel som jag inte är sponsrad av och därför inte tänker nämna.
Nu märker jag hur jag försöker förhala vikandet av tvätten. Det är nog en funktion som den här bloggen kan fylla. En sak som jag kan ägna mig åt istället för alla måsten. Som om jag inte hade ett gäng sådana redan...
Kommentarer
Trackback