omak

Filoran kändes varm i kväll. Jag känner hur stressen kommer rusande. Jag kan inte vara hemma från jobbet i morgon. Jag ska täcka upp för en kollega som tagit en välförkänt ledig dag, jag ska skriva en himla massa som jag skjutit upp hela veckan, jag ska ha ett möte som jag missade i tisdags därför att jag själv var hemma, jag ska ringa driljoners samtal..........andas....andas. Drar mig till minnes att jag började den här bloggen med att deklarera att jag skulle tillåta både mig själv och de andra medlemmarna i familjen att bli sjuka utan att flippa ur totalt. Jag är inte viktigare på jobbet än hemma!!!!!!!
B har också jättemycket just nu och han var hemma med Filuren flera dagar förra veckan.
Det är så hemskt att jag just nu är mer bekymrad över hur Filorans eventuella sjukdom påverkar mitt arbete, än jag är över hur hon faktiskt mår. Det är något grundläggande fel i den prioriteringen!! Jag måste byta jobb. Jag behöver ett arbete där det inte märks om jag är där eller inte. Finns det?

Filuren är som ett plåster på mig på kvällarna nu. Filora sa att det såg ut som om Filuren var kär i mamma när han satt alldeles stilla en lång stund och pressade sin kind emot min. Filora är inte kär, varken i mamma eller pappa. Hon bara tycker om oss, så det så. Man får nöja sig med det lilla.