filoran har kompisar!
Nu ska jag ta tag i den här bloggen igen, har jag tänkt. Vi får väl se hur det går.
När filoran började 6-års i höstas kom hon helt ensam från dagmamman. Hon kände ett barn sedan tidigare i hela den 19 barn stora gruppen. De flesta andra hade ett gäng dagiskompisar med sig till allt nytt. Gissa om jag var nervös? Det var nu det skulle visa sig om vi valt fel som låtit henne gå hos dagmamman i den lilla gruppen där hon det sista året var äldst av alla. Jag var orolig att min lilla tjej skulle bli ensam och utanför.
Jag kunde inte haft mer fel.
Det har visat sig att vår envisa, truliga, smarta, roliga tjej är något av ett socialt stjärnskott. Personalen har berättat att många vill leka med filoran, att hon är en jättebra kompis och aldrig taskig mot någon. Hon har dessutom begåvats med ett stort mått integritet och väljer själv vad hon vill göra och med vem. Om något inte passar damen har hon inga som helst problem med att leka ensam.
Jag kan inte beskriva hur lättad och tacksam jag är. När kalasinbjudningarna regnar över oss som konfetti och telefonen går varm känner jag mig så glad och stolt över min lilla tjej. Och, över mig själv till viss del. Min magkänsla sade mig att hon inte behövde "tränas för stora grupper" på ett stökigt dagis med utbrända underbetalda förskollärare. Mer än en gång har jag fått försvara vårt val att låta barnen gå hos dagmamma. Vår BVC-sköterska var väldigt orolig för filoran när hon vid 3-års kontrollen räknat upp namnet på 5 killar som sina bästa kompisar. Det kunde väl aldrig vara bra att bara leka med pojkar?! Hon behövde ju självklart tjejkompisar!
I skrivande stund är sitter filoran tillsammans med två kompisar (en kille och en tjej) och äter lördagsgodis och kollar Bompa.
Under dagen har hemmet invaderats av kompisar som kommit och gått och däremellan låtit som ett helt ap-hus. Jag har varit tvungen att påminna mig själv om hur tacksam jag är över att hon har kompisar, över att hon är en bra kompis.
Jag vill att vårt hem ska vara ett hem dit mina barn kan ta sina vänner alltid. Jag minns fortfarande hur vissa av mina klasskamrater i lågstadiet var tvugna att kolla av med mamma om dom fick ta med en kompis hem efter skolan. Jag minns särskilt en tjej som aldrig fick ta hem kompisar och som ofta fick pengar för att hålla sig hemifrån. Nu, i vuxen ålder förstår jag ju att det var en mycket trasig familj och att mamman var full mest hela tiden. Då tyckte jag bara att det var väldigt märkligt.
Så, jag låter min glädje och tacksamhet ge mig den styrka jag behöver för att stå ut med alla skrik, dunsar och konflikter. Ibland behöver jag dock påminna mig själv.
När filoran började 6-års i höstas kom hon helt ensam från dagmamman. Hon kände ett barn sedan tidigare i hela den 19 barn stora gruppen. De flesta andra hade ett gäng dagiskompisar med sig till allt nytt. Gissa om jag var nervös? Det var nu det skulle visa sig om vi valt fel som låtit henne gå hos dagmamman i den lilla gruppen där hon det sista året var äldst av alla. Jag var orolig att min lilla tjej skulle bli ensam och utanför.
Jag kunde inte haft mer fel.
Det har visat sig att vår envisa, truliga, smarta, roliga tjej är något av ett socialt stjärnskott. Personalen har berättat att många vill leka med filoran, att hon är en jättebra kompis och aldrig taskig mot någon. Hon har dessutom begåvats med ett stort mått integritet och väljer själv vad hon vill göra och med vem. Om något inte passar damen har hon inga som helst problem med att leka ensam.
Jag kan inte beskriva hur lättad och tacksam jag är. När kalasinbjudningarna regnar över oss som konfetti och telefonen går varm känner jag mig så glad och stolt över min lilla tjej. Och, över mig själv till viss del. Min magkänsla sade mig att hon inte behövde "tränas för stora grupper" på ett stökigt dagis med utbrända underbetalda förskollärare. Mer än en gång har jag fått försvara vårt val att låta barnen gå hos dagmamma. Vår BVC-sköterska var väldigt orolig för filoran när hon vid 3-års kontrollen räknat upp namnet på 5 killar som sina bästa kompisar. Det kunde väl aldrig vara bra att bara leka med pojkar?! Hon behövde ju självklart tjejkompisar!
I skrivande stund är sitter filoran tillsammans med två kompisar (en kille och en tjej) och äter lördagsgodis och kollar Bompa.
Under dagen har hemmet invaderats av kompisar som kommit och gått och däremellan låtit som ett helt ap-hus. Jag har varit tvungen att påminna mig själv om hur tacksam jag är över att hon har kompisar, över att hon är en bra kompis.
Jag vill att vårt hem ska vara ett hem dit mina barn kan ta sina vänner alltid. Jag minns fortfarande hur vissa av mina klasskamrater i lågstadiet var tvugna att kolla av med mamma om dom fick ta med en kompis hem efter skolan. Jag minns särskilt en tjej som aldrig fick ta hem kompisar och som ofta fick pengar för att hålla sig hemifrån. Nu, i vuxen ålder förstår jag ju att det var en mycket trasig familj och att mamman var full mest hela tiden. Då tyckte jag bara att det var väldigt märkligt.
Så, jag låter min glädje och tacksamhet ge mig den styrka jag behöver för att stå ut med alla skrik, dunsar och konflikter. Ibland behöver jag dock påminna mig själv.
Kommentarer
Trackback